Hösten värmer mig.
Hösten omsluter mig.
Hösten bemöter mig.
& jag välkomnar den.
Vinden biter i kinderna samtidigt som solen värmer de förgulnade löven.
Lekplatsen står tom och bortglömd.
Gungorna, stilla.
Sandlådan, orörd.
Rutschkanan, rostig.
Där, någonstans i mitten på den välanvända parkbänken sitter hon.
Blickar ut över nuet och minns sin barndom.
Framtiden blir gömd då hon allt för ofta finner sin väg tillbaka till parkbänken och ser endast det förgångna. Hästsvansen är prydligt genomborstad, kappan omsorgsfullt igenknäppt, byxorna skräddarsydda.
Men vad kan vi se? Foten tumlar runt bland löven som aldrig förr, den lilla delen av henne förblir trollbunden av barndomens avskalade regler. Där, vid sin fot är hon fri. Det lilla räcker för henne, iakttagelsen av den svarta stilettklacken som täcks av vått grus, sölig jord, förmultnade löv.
Så långt ifrån perfekt, tänker hon för sig själv.
Tar fram servett, torkar med visst motstånd av smutsen från skon.
Vandrar sedan vidare, tillbaka mot vardagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar