Det finns vacker poesi

Jag skulle kunna skriva om hur jag vill andas luften du andas

Jag skulle kunna skriva om hur jag vill leva

Jag skulle kunna skriva om hur jag vill att du rör vid mig

Fyll mitt tomrum

Den vardagspoesi som fastnat hos mig, som vägrar att låta mina tankar vila

Den är så tydlig, rak, ändå får den hela mig ur balans

Här sitter jag, andas

Här sitter jag, lever

Hur fyller jag ett tomrum?

Min favoritpoet Tomas Tranströmer avslutar sin dikt Morgonfåglar såhär:

Inga tomrum någonstans här

Fantastiskt att känna hur min dikt växer

medan jag själv krymper

Den växer, tar min plats.

Den tränger undan mig.

Den kastar mig ur boet.

Dikten är färdig.

Jag tänker fortsätta att skriva,

utan något avslut

utan något förnuft

jag stakar inte längre ut något estetiskt/poetiskt mönster att följa

orden lägger sig på varandra istället för bredvid.

Det är ärligt, ärlighet har sin grund i tillit, tillit är grunden till... Allt.

Jag älskar dig.

Inte för vad du är

utan även för vad jag är

när jag är med dig

läste jag en gång i en bok,

skulle sedan återberätta och kom inte ihåg ordagrant.

Min tolkning blev... Det kan jag inte minnas nu heller

Jag älskar dig

för att du älskar mig

för den jag är när vi är tillsammans

tillsammans är vi som ärligast

Det finns vacker poesi

Sen finns det även bara drös av tankar som blir ord som lägger sig i högar på varandra,

poesi för mig,

eller poesi för sig?

Det finns vacker poesi

Men inte i natt